Tankar jag inte längre vill tro på
Jag tror vi är många kvinnor som gör det här utan att vi ens tänker på det. Vi kliver ut ur duschen, kollar in oss i spegeln – och pang, där är den: den där kritiska rösten: ”Du borde komma i form och få bort bilringarna på magen.” “Har du gått upp i vikt nu igen?” “Gud, vad du ser trött och sliten ut.” "Det syns VERKLIGEN att du blir äldre och äldre."
Jag har varit där. Jag är där ibland fortfarande. Men någonting har under de senaste åren sakta men säkert förändrats. Det har tagit tid. Och det sitter inte alltid, jag snubblar ibland. Men jag har under några år tränat mig i att svara: "Näe hörre du. Inte idag."
Jag måste inte köpa varje tanke bara för att den dyker upp. Vissa tankar har funnits i huvudet så länge att jag tror att de är mina egna. Och att de inte går att bli av med.
Jag vet hur jag flyttar fokus när jag fotar. När jag står bakom kameran kan en liten rörelse, en liten förflyttning – bara någon centimeter hit eller dit – plötsligt förändra allt i bilden. Ljuset faller annorlunda. Ögonblicket fångas. Någonting blir tydligare. Jag får ett annat fokus. Jag har börjat tänka att det funkar likadant med tankar. Om jag flyttar fokus lite inombords – då kan det hända något.
Jag är inte mina tankar. Men jag får välja vilka som får stanna. Och vilka jag skickar iväg. Vissa tankar har bott i mig så länge att jag knappt märker att de står där i hallen med skorna på, som om de hörde hemma här. Men de gör inte det. De har bara hängt med av gammal vana. Inpräntade röster. Gamla hjärnspöken.
Och du då? Hur ser det ut inom dig? Har du också några röster som får lite för mycket utrymme – trots att de inte längre passar in i den kvinna du vill vara? Kanske du ska börja visa några av de där självkritiska tankarna till ytterdörren och säga "Nu är det dags för dig att flytta ut. Tack och hej!".
Så, vad händer hos dig när du ser dig själv i spegeln? Eller på foton? Vad skulle hända om du försökte byta vinkel – bara lite – idag?
