"Jag blir aldrig bra på bild."
Jag hör det där lite nu och då. Nästan alltid med ett litet skratt efteråt. Som om det inte vore hela världen. Men under skrattet ligger något annat. Jämförelse, en känsla av att inte räcka till. Att inte höra hemma framför kameran. Och jag fattar. Vi har fått lära oss att man ska se ut på ett visst sätt. Vara bekväm, avslappnad, ha ett slags naturligt glow som om man just gått ur en reklamfilm. Men sanningen? 99 % av alla jag fotar är helt vanliga vanlisar, precis som du och jag och de flesta känner sig lite osäkra, obekväma och stela med en kamera framför sig. Såvida man inte heter Emma Wiklund, Kate Moss eller Tyra Banks.
Så när du säger att du inte är fotogenisk… Vet du vad jag hör? Jag hör att du kanske aldrig blivit fotad på ett sätt som fått dig att känna dig trygg och som fått dig att slappna av. Som inte krävt något av dig – utan bara låtit dig vara du. För det är inte du som ska leverera framför kameran. Det är jag som fotograf som ska skapa ett rum där du kan andas. Där du får guidning, mjukt ljus, tips på kläder som känns rätt och en stund där du får vara ha kul, utan prestation.
Jag minns en gravid kvinna jag fotade som sa:
“Jag är alltid den som duckar för kameran. Jag gillar inte att se mig själv på bild.” Men under fotograferingen hände något. Vi gick barfota i sommargräset. Hon valde en spetsklänning ifrån min garderob och vi skrattade medan vi gick runt på stället och testade lite olika scener.
Och sen såg hon bilderna. Hon tystnade en stund. Och så sa hon: “Men det här… det är ju faktiskt jag.” Och det är det som är hela grejen.
Du behöver inte vara något särskilt. Du behöver inte vara fotogenisk.
Du får bara vara du.
Jag tar hand om resten.