Det var en gång

Det var en gång en Charlotte som var osäker på sitt värde och som alltid hade destruktiva tankebyggnader om att hon var fulast, fetast och mest fel av alla flickor, tjejer och kvinnor. Bilden av henne själv var trasig och självfördömelsen styrde hennes liv. Att ställa upp på fotografering kom aldrig på fråga då hon tyckte att det var en ren plåga att se sig själv och sina komplex exponerade på bild. Men så hände det sig vid den tiden när Charlotte var vid vuxen ålder, närmare bestämt över 40, att hon kände sig trött och sliten i sin kropp och själ av allt felsökande, av all hälsojakt, bantning och fokus på träning. Hon kom till ett vägskäl om att fatta ett beslut på om hon skulle fortsätta fokusera på vikt och jaga perfektion enligt orimliga ideal eller om hon istället skulle acceptera sig själv som den skapelse hon var. Tiden för ett inre helande och att bli fri hade kommit. Därmed började Charlotte sin inre resa om att istället försöka se på sig själv med andra ögon. Att se på sig själv med acceptans och självmedkänsla. Hon började förstå att hon var älskad av Gud, en Guds avbild och att hon var fint och vackert skapad. Nu  kunde hon till och med tänka sig att ställa upp på foto och tillåta sig själv tycka att det hon såg på bild var riktigt fint och bra. Selfies klingar inte alltid så fint i folks ögon men faktum är att de kan vara rent läkande. Ibland händer det att Charlotte fortfarande faller tillbaka ner i självkritikens dike men då hör hon Skaparens röst viska påminnelsen om att claima den helande resa hon faktiskt gjort och att tiden att fördöma sig själv är och förblir förbi.

Instablogg cantica.charlotte  

upload.jpg