Naqib

Här ska ni få se en fin ung kille som kom ner till Övik ifrån Umeå en dag förra veckan för att bli fotograferad av mig. Han heter Naqib och var en helt ny bekantskap. Naqib kom med flyktingströmen till Sverige ifrån Afghanistan 2015 och så som många andra av de afghanska ensamkommande ungdomarna bär han på en stark livshistoria. Eftersom jag har jobbat med ensamkommande flyktingar under perioden 2015-2017 hade vi många gemensamma hjärtesaker att prata om.

Att fota porträtt är nog något av det mest kreativa och inspirerande jag vet.

Det allra viktigaste när man ska fotografera porträtt har väldigt lite med teknik att göra. Det handlar om att skapa relation och bygga förtroende, allt för att personen ska känna sig trygg och bekväm.

Jag är alltid intresserad av människorna som jag fotograferar, det finns alltid något som fascinerar. Jag tror att jag utstrålar det också, att jag verkligen är intresserad av människan framför kameran. Det skapar en trygghet och ett lugn. Om personen ser mig så som jag ser på dem, ja då kan det bli magiskt.

Lydia

Jag har varit ny på att fotografera, men jag har allt eftersom lärt mig mer och mer. Jag har blivit bättre. Men jag vill lära mig ännu mer och bli ännu bättre.

Att fotografera människor - det har blivit lite av min passion och det bästa med det är framför allt mötet. Jag tycker helt enkelt om människor och även att fånga dem på bild. Utmaningen att fota porträtt är att försöka hitta en persons bästa sidor och utifrån det skapa bilder på ett kreativt sätt. Det ger mig sådan energi att lyckas få någon som inte tror sig bli bra på bild att bli trygg och avslappnad framför kameran och att sedan tillsammans med mig skapa fantastiska bilder.

För att utvecklas och bli riktig bra på en passion måste man lägga många timmar på att öva. Utan övning kommer man ingen vart. Därför har jag med mig kameran nästan överallt och jag är frimodig att fråga om folk vill låta mig ta bilder på dem. Ibland frågar jag också om jag kan få ett specifikt tillfälle med någon.

En person som är magisk att fota är Lydia och henne övar jag gärna med. Lydia och jag är med i samma kyrka och jag har nog känt henne sedan hon var i tioårsåldern. Det roliga är att nu när hon är över tjugo ser jag henne som en liten syster till mig, fast jag inser ju att det skiljer så många år mellan oss att jag skulle kunna vara hennes mamma. Hur som helst, Lydia är en underbar tjej som har musiken som sitt stora intresse och hon gillar att agera och ta direktiv framför kameran. Ibland sjunger och spelar vi musik tillsammans också.

För att testa ett objektiv som jag nyligen köpt, ett Sigma Art 35 mm f1,4 tog jag med Lydia till en ruffig betongvägg i Övik och det blev så härliga och fina bilder på henne där. Jag älskar intensiteten och lekfullheten i bilderna.