Fem ögonblick sedan sist

Jag njuter just av solen och värmen och tar vara på varenda stund av sommaren. Det är som att alla, inklusive jag själv lever upp lite mer den här tiden på året. Passar på att fylla på med solljus i alla mina energidepåer inför när kylan och höstmörkret tids nog kommer.

Vi har hakat på husvagnen på bilen och åker till lite olika ställen för att hälsa på hos nära och kära. Det är ju så smidigt när vi har med vårt eget lilla kryp-in. Det behöver ju liksom aldrig ordnas med husrum och sängplatser till oss när vi är och hälsar på.

Jag har som vanligt med mig kameran men märker att jag inte fotograferar lika mycket den här sommaren som jag vanligtvis brukar göra. Jag är lite bildtrött, har lite mindre av inspiration och orkar helt enkelt inte hålla på. Jag tycks ha tagit semester ifrån kameran också, men några ögonblicksbilder har jag ändå på lut.

1. För två år veckor sedan var vi några dagar i Grimsmark i norr, hos våra vänner Magnus och Birgitta i deras sommarställe.

public.jpeg

Här satt vi på kvällarna, pratade livet, badade bastu och tittade på kvällssolen.

public.jpeg

Ljuset efter midnatt var precis så här ljuvligt och fint.

2. Den här veckan är vi i Upplands Väsby och hälsar på hos min lillebror Christer och hans familj. Vi äter gott, badar i sjön intill deras hus och åker på utflykter i Stockholms skärgård och innerstad.

LRM_EXPORT_518599466996880_20190728_171040281.jpeg

3. I tisdags tog Christer och Jennie med oss till Allsång på Skansen. Vilken rolig kväll det blev! Och himmel vad vi sjöng! Jag hade inga önskemål direkt om att vara med i nationell teve men det visade sig att kameran oundvikligen svepte förbi oss precis där vi stod, på publikplatsen vid den här skylten och vi fick tio sekunder av ofrivillig fame i Allsången.

public.jpeg

4. Jag lyssnar på ljudböcker och just nu spelas “Så som jag minns“ av Mikael Persbrandt. Denna bok, detta liv - vilken historia han berättar. Jag kan inte sluta lyssna på honon när han läser sin egen berättelse. Det handlar om uppväxten i en dysfunktionell familj, alla sjuka märkliga företeelser inom skådespelarvärlden, om sitt mörker och kaosartade liv, om manodepressiviteten, alkoholen- och kokainmissbruket. Jag är helt tagen och tänker hela tiden när jag lyssnar, att måtte nu Persbrandt leva i frid med sig själv och sin familj. Jag läser gärna verklighetsskildringar och den här boken är stark och bra.

IMG_20190728_101558_102.jpg

5. Slutligen kommer ett jobbigt sorgligt ögonblick som jag inte hämtat mig ifrån än. Förra söndagen tog vi avsked av vår käre gode vän Rejab från Afghanistan som efter fyra år i Sverige och tre avslag fattade beslut om att åka till Frankrike och söka asyl där. Det är så smärtsamt att det skulle behöva bli så här, att Migrationsverket valde att inte tro på honom och hans historia. En kille som konverterat, som bott här i fyra år, lärt sig språket och svensk kultur, som går svetsutbildning på gymnasiet, är engagerad i kyrkan, ledare i kyrkans scoutgrupp, spelar teater i en teatergrupp, som byggt upp relationer med många svenska vänner och som inget hellre vill än att leva fri, arbeta, bo och bidra i vårt land. Jag är så djupt besviken på myndigheter och makthavare, på hela det politiska spelet och på allt som har med svensk migrationspolitik att göra. Allt är så hårt och flyktingfrågan har blivit ett slagträ i en polariserad politisk debatt. Det är något väldigt obehagligt över det. Jag har mycket att säga om det här, men jag skriver inte mer om det nu. Rejabs avsked och att han skulle måsta ge upp hoppet om att få stanna i Sverige ligger som en tung, blöt sorgeklump i hjärtat och är en erfarenhet jag tror jag kommer bära med mig hela livet. Allt kommer så nära när det handlar om människor man känner, om nära vänner som man på det här sättet måste säga hej då till. Jag känner att Sverige kan bättre än så här. Mycket bättre.

public.jpeg