Jag är där jag vill men det är smärtsammare än vad jag trodde

Hej mina kära läsare!

Det var ett tag sedan sist och det är dags att väcka liv i den här bloggen igen. Jag har haft en åtta veckors lång och fin semester mellan två jobb och jag förmodar att jag inte kommer få en sådan här lång sammanhängande ledighet igen förrän jag går in i pensionsåldern. Därför har jag njutit av semestern så mycket jag kan, trots sämsta sommarvädret. 

Jag har sedan förra tisdagen börjat mitt nya jobb som församlingspedagog i Öviks församling. Vad roligt, spännande och utmanande det ska bli att hugga tag i olika saker i församlingen! Jag får berätta mer om jobbet i Svenska kyrkan Örnsköldsvik i ett senare inlägg. 

Under min sommarledighet har jag egentligen haft all tid i världen till att blogga men trots att jag har ett uppdämt behov av att skriva av mig har det inte just blivit någonting av med den saken. Jag har famlat och letat efter bokstäver, ord, formuleringar och meningar om vad hjärtat är fullt av och vad jag bär på men det har slutat med att jag lagt bloggen åt sidan och tänkt "Äh, jag får inte till det. Jag tar det en annan dag istället".

Nu är en annan dag.

Jag har under en tid varit i en process som gjort att jag sökt efter någon form av förändring - en förändring till att hitta ett annat sätt att leva ut evangeliet, lovsången och tillbedjan. Vem är jag, vem vill jag vara? Var är jag och vart vill jag? Det är så lätt att stå med lyfta händer i kyrkan och sjunga "Touching heaven changing earth" utan närmare eftertanke. Jag har i ärlighetens namn ibland känt mig kristet introvert och världsfrånvänd. Levt livet i min bekväma lilla hörna. Därför har jag valt att under en tid pausa ifrån lovsångsledning och söka mig till hjärtats sång.  

Jag har velat röra mig ut ur min bekvämlighetszon och räddas bort ifrån mitt själviska ego. Det här är ingen process man gör på egen hand. Jag har fått be om förlåtelse till en vän som står mig nära, som genom åren engagerat sig i behövande människor men som jag haft en hel del av oförståelse inför. Jag hade aldrig trott att jag själv skulle öppna upp mitt hjärta och bry mig så mycket om människor i nöd så som jag gjort under det senaste året. Nu först förstår jag hennes engagemang och vad det gör med en. 

Jag behöver andra i min omgivning för att slipa på min karaktär. Och det har jag verkligen fått. Jag har lärt känna människor ifrån andra länder och andra kulturer som fått bli mina pedagoger och som lärt mig se och leva nya dimension av medmänsklig kärlek. Vi brukar le mot varandra och säga att "det här är vår predestination". Jag har aldrig tillåtit mig vara så beroende av Gud som nu, inte upplevt sådan smärta så nära inpå livet som nu, hållit mig fast vid hoppet så hårt som nu, bett så många böner som nu eller haft så nära till tårar och gråt så ofta som nu. Jag är där jag vill men det är långt mer smärtsamt än vad jag trodde att det skulle vara. Ändå är det värt allt.

Jag bad om styrka - och Gud gav mig svårigheter för att göra mig stark.
Jag bad om vishet - och Gud gav mig problem att lösa.
Jag bad om framgång - och Gud gav mig muskler och hjärna att använda.
Jag bad om mod - och Gud gav mig faror att övervinna.
Jag bad om tålamod - och Gud satte mig i situationer där jag var tvungen att vänta.
Jag bad om förmåner - och Gud gav mig möjligheter.
Jag bad Gud om kärlek - och Gud gav mig lidande människor att hjälpa. 
Jag bad om allting för att kunna glädjas i livet - istället gav Gud mig livet så att jag kunde glädjas åt allting. 
Jag fick inget jag ville ha, men jag fick allt  jag behövde.