Alla har sin kamp

Hej kära läsare,

Jag känner att jag vill säga mitt varmaste tack för all fina kommentarer och omtankar jag fått på mitt tidigare inlägg "Det var en gång" . Det värmer i hjärtat och betyder mer än ni kan tro. Jag hade aldrig kunna ana att den texten som jag snabbt skrev ihop om mig själv och min historia, efter det att jag provat ta fyra bilder på mig själv med mitt splitternya stativ skulle få sådan viral spridning som det fått. Jag förstår att det är många som känner igen sig, i synnerhet kvinnor. Vi är många som vandrat, eller fortfarande vandrar den tunga uppförsbacken av självfördömelse och jämförelse och jag önskar så att de som sitter fast i det här sättet att se på sig själv blir helade i sitt inre och fria ifrån bojorna som tynger och stjäl så mycket av kraft och energi. För min del behövde jag komma till fyrtiostrecket innan jag kunde börja se på mig själv med snälla ögon, leva mer i självmedkänsla och inte vara så fruktansvärt hård emot mig själv. 

En läsare skrev:"Du Charlotte är nog en av de sista personerna som jag trodde skulle tänka så, alltså att du var missnöjd och rädd att inte duga. Du ser bra ut, har uttryckt dina kreativa förmågor både privat, i ditt yrkesliv och i kyrkan. Det är faktiskt svårt för mig att förstå att du som lyckats så bra i livet känt dig på samma sätt som jag. Jag är tyvärr inte uppe ur självfördömelsens grop men jag vill också stå på stadig mark. Jag tror att många sett på dig som jag gör och därför blir det här blogginlägget extra starkt och träffar i hjärtat."

Saken är den att alla har sin kamp och den vet vi ingenting om. Det vi ser på ytan är inte hela sanningen. Vi är ju i allmänhet rätt bra på att hålla fasaden och undvika prata med andra om det som är svårt och kanske skämmigt. Jag också. Folk kanske uppfattar mig som lyckad och att jag lever ett lyckat liv men vi har alla vår beskärda del av problem och svårigheter. Nu lyfte jag på locket och delade med mig av min kamp och det var många som blev berörda. Förändring är sällan enkelt och smärtfritt men Kärlekens Gud gjorde under med mig det har gjort hela skillnaden. Till slut förstod jag att jag är älskad, dyrbar och värdefull i Guds ögon och att jag behövde börja acceptera mig själv utifrån den sanningen. Jag behöver inte jaga min egen perfektion och jämföra mig med alla andra i hur de ser ut och hur bra de är. Det bara dränerar en. Jag är bra och duger, med alla mina skavanker och tillkortakommanden. Det vet jag nu. ❤️

IMG_6481.JPG
IMG_6482.JPG
IMG_6483.JPG