Fult innan det blir fint

I går ägnade jag mig åt att försöka väcka upp mina pelargoner ur vinterdvalan. Ja, jag är ju inte någon botaniker precis, men jag tänker att jag ändå försöker. "Kan det verkligen bli något fint av det här fula, tänkte jag för mig själv? Alla pelargoner såg helt bedrövliga ut och jag tvekade en lång stund på om det ens var lönt att bry sig i plantera om och försöka få liv i dem. Fula, torra och halvdöda stjälkar som jag inte ens vattnat en enda gång under den tiden de stått övervintrade i garaget - för den där lilla detaljen med vattningen hade jag förstås missat.

Nåväl, några pelargoner såg ändå inte helt hopplösa ut och det blev någonting symboliskt över den där stunden när jag stod i solljuset på verandan och tog hand om mina torra växter. "Var hoppfull och ge inte upp nu, trots att det här upplivningsprojektet ser lönlöst ut". Jag klippte ner dem rejält och bytte jord. Ställde upp krukorna i det stora söderfönstret på övervåningen. Nu återstår det bara att vattna, vänta och se. Värme, ljus, omtanke, väntan och näring kan göra under, för både hopplösa blommor och hopplösa människor.