Varför är vi svenskar så osociala?

Det blev ett tekniskt fel i morse när jag lade ut det här inlägget så här kommer det nu på nytt.

Det kom in ett gäng ungdomar som jag känner och hälsade på i fredagskväll, världens finaste grabbar från Mellanöstern som vunnit en särskild plats i mitt hjärta. Vi hade ett så viktigt och intressant samtal vid köksbordet om olika kulturer och hur gärna de vill lära känna svenska ungdomar, men att de upplever det så svårt att få kontakt. "Det är nästan som att man ska behöva ha en CV i bakfickan och plocka fram och visa upp att man är skötsam och ingen IS-muslim" säger en av killarna. Att bli kompis med en svensk i deras egen ålder verkar vara lite som att bestiga Mount Everest. Svårt och tålamodsprövande. 

Så, jag tänkte nu att vi skulle ta och prata lite om attityder, om oss svenskar som inåtvända och vår brist på intresse i att knyta kontakt med nya människor. Jag gör förstås generaliseringaringar och du kanske inte känner igen dig alls i det jag säger, men jag vill ändå att du tar och funderar på varför vi generellt uppfattas vara så ointresserade för att bjuda in människor från andra kulturer och religioner i våra liv. Varför känns det så svårt för invandrare att få infödda svenska vänner? Man behöver bara göra ett studiebesök på gymnasieskolorna där nyanlända ungdomar går språkintroduktion så får vi en ganska tydlig realitycheck över hur det står till med integrationen bland eleverna. Väldigt lite av svenska ungdomar som visar nyfikenhet och socialiserar sig med våra nytillkomna ungdomar från andra länder. 

IMG_5902.PNG

Vi infödingar som har svenska som modersmål uppfattas rent generellt som tillknäppta, fåordiga och rätt asociala personer. Eller ska vi säga blyga för att det inte ska låta så trist. Vi har inte så mycket ork och tid för att umgås och  är mer eller mindre reserverade för främlingar. Vi vill inte verka påflugna och bär ofta på en rädsla inför det som är nytt och okänt. Kan det vara att vårt nordiska kynne beror på vår individualistiska samhällskultur? Beror det på att vi bor glesbefolkat, eller det kalla nordiska väderklimatet och bristen på soltimmar eller vad? För om vi jämför oss med folk från södra Europa eller Mellanöstern så särskiljer vi oss i Sverige rätt så markant på hur vi socialiserar och beblandar oss med varandra. Hur vi knyter kontakt med nya människor. Här umgås vi helst bara med dem vi redan känner och släpper inte så lätt in nya i våra trygga gemenskaper. Vi uppfostras till att inte prata med främlingar och på bussen och tåget sätter vi oss på en så enskild plats som möjligt. När vi sitter där på sätet tar vi genast upp telefonen och fipplar med den för att undvika att en bli tilltalad. Kanske vi till och med sätter en väska på sätet bredvid för att visa att vi vill vara själva. Men vad skulle hända om vi började småprata med en främling på busshållplatsen? Det kan vara läskigt. För folk kan ju få för sig att du antingen är lite konstigt udda eller allmänt ensam. Det kan också innebära att vi får en stunds inblick i en främlings liv. 

Vi lever i etniskt segregerade områden och beblandar oss helst inte med dem som är olika oss själva   - fastän att vi gärna gillar slogans som "Vi gillar olika". Men det hjälper ju inte hur många likes vi ger på invandringspositiva inlägg, hur många manifestationer vi tågar med i för humanare invandringspolitik och mångfald eller hur mycket praktikplatser vi ordnar för Fatima, Abdullah eller Mohammed, om vi inte börjar gilla och bjuda in de som är oss olika. Vi kan liksom inte tänka att endast den sortens stöd räcker. Tänk om vi skulle ta och umgås lite mer med andra än dem vi vanligtvis brukar hänga med och få lite vidgade vyer ifrån andra delar av världen. 

Man har kunnat se i forskning att människor tenderar känna sig lyckligare i de stunder de agerar utåtriktat jämfört när de agerar inåtvänt. Man blir glad och mår bra själv av att vara generös och ge. Så låt oss pröva att kliva ur våra bekvämlighetszoner och bli lite mer utåtriktade. Bli lite mer öppna och sociala. Bjuda på ett leende, bjuda in och bjuda hem. Vi kan börja där vi står och odla nya bekantskaper och vänskaper. Varför inte gå in på ortens invandrarbutik och snick-snacka lite där bland de andra kunderna och med försäljaren medan du köper ris och hummus. Alla goda krafter behövs för att få ett bra och medmänskligt samhälle och där kan vi alla vara med och göra skillnad. Vi skulle mycket väl kunna känna att vi blir lyckligare av det också. Win win på alla sätt. ❤

upload.gif