Bönekampen

Tro och tvivel, hopp och förtvivlan. Livet med Gud har verkligen inga beställningslösningar. Just nu är det människor i min närhet som går igenom mycket svåra saker, som jag bär med mig i mina böner och jag hoppas så på att Gud ska gripa in och göra under i deras liv. Jag kämpar ofta med att försöka förstå Guds handlande när jag ber om under i en medmänniskas svåra livssituation och bönesvaret ser ut att utebli. Är det inte enligt Guds vilja det jag ber om? Vill Gud inte att den människa jag ber för ska få uppleva hur livet förvandlas? Har jag felaktiga motiv? Frågorna gnager som skavsår inombords. Det är lätt att jag misströstar när situationen hos den jag ber för inte förändras och när livet inte ser ut att få den positiva vändningen som jag önskar. 

Många gånger har jag förhandlat med Gud och tänkt tanken "Nu har du verkligen världens chans att smacka på med ett mirakel, bevisa vem du är för allt och alla och att du har makten att förvandla det omöjliga." Särskilt har jag tänkt så när jag bett för dem som inte delar min tro. Men Gud verkar inte ha något som helst behov av att överbevisa varken mig eller någon annan om sin makt och existens. Han låter sig inte styras eller fångas i någon typ av logik. Skulle Gud det vore han inte Gud.

Jag fortsätter ändå trots mina existensiella frågor och tvivel att klamra mig fast vid tron på att Gud kan förvandla de mest omöjliga situationer. Det är min erfarenhet och däri har jag också hoppet om att bönen aldrig är helt verkningslös, om än svaret inte blir den lösning som jag tycker är den bästa. Jag har ju inte hela bilden och jag vet inte hur evighetsperspektivet ser ut. Det är något jag bara får överlämna till den som har koll på läget.