Världsdiabetesdagen och att vara mamma till mitt barn som har diabetes

Idag är det Världsdiabetesdagen, den dag då vi sätter fokus på alla miljoner människor som lever med diabetes. Som mamma till ett barn med diabetes typ 1 vill jag vara med och uppmärksamma dagen och sjukdomen.

Diabetes typ 1 är en kronisk och brutal sjukdom som vänder upp och ner på hela livet för den som drabbas. Vår dotter Rebecca insjuknade i juli 2003, två månader innan hon skulle fylla åtta år och jag minns den sommaren som ett mörkt kapitel i livet. Allt förändrade för Rebecca och hela vår familj över en natt. Ingen i vår släkt har diabetes och jag förstod inte varför just Rebecca skulle drabbas. Det var en chock för oss alla och en svår sorgeprocess. 

Vem som helst kan få diabetes typ 1 utan förvarning eller logik och det finns inget mönster på varför man drabbas. Många tror dessvärre att varför man blir sjuk har att göra med levnadsvanor, hur mycket godis, chips och mat man äter vilket är helt fel uppfattning. 

Den sommar då Rebecca insjuknade märkte jag att hon tappade i vikt och hon var törstig hela tiden. Dessutom sprang hon på toaletten överdrivet mycket och till en början trodde jag att hon hade fått det som en fix idé att måsta behöva gå och kissa i minut och parti. Men efter ett tag lade jag ihop pusselbitarna och jag minns när den hemska tanken började rulla runt i mig, att hon skulle ha drabbats av diabetes. Vi åkte in till läkare och det visade sig att mina farhågor stämde. Rebecca lades in akut på sjukhuset för behandling och vi blev stannandes där i två veckor. Vi fick lära oss om blodsockermätare och värden, insulinsprutor, snabba och långsamma kolhydrater, kolhydratsräkning, låga och höga blodsockernivåer, insulinkänningar och ketosförgiftning. Vi fick veta att hennes egen insulinproduktion hade slutat fungera och att om hon inte tog insulin så skulle hon dö. Det var mycket att ta in och jag kommer ihåg att jag tänkte: "Nu känns allt bara som begränsningar. Rebecca kommer aldrig mer kunna göra allt det hon vill göra och vi föräldrar kommer aldrig kunna släppa iväg henne utan oro". 

Att leva med diabetes typ 1 är som att ha en ofrivillig följeslagare som obarmhärtigt kommer styra tillvaron tjugofyra timmar om dygnet. Allt möjligt i livet påverkas - prestationer i skolan, på jobbet, i fotbollsmatchen, sömnlösa nätter, humöret som svajar på grund av lågt blodsocker, kroppen som växer och hormoner som gör att blodsockret skenar upp och ner som en berg-och-dalbana. Vardagen blir osäker och trots att en diabetiker planerar och gör allt rätt med kost och insulindosering så kan plötsligt allt svänga och bli fel. Det kan hända att man doserar lite för lite eller för mycket insulin, gör en fysisk aktivitet, är lite stressad eller har sovit dåligt. Alltid denna ständiga nödvändighet av planering och kontroll.  Alltid vara beredd på oförutsedda händelser. Det tär på psyket. Som mamma till Rebecca har jag sedan den dagen hon insjuknade ständigt burit på en oro för hur hon ska klara sig och oro över att hon ska hamna i koma eller i ketoacidos. Nu är Rebecca 21 år gammal och har flyttat hemifrån. Hon klarar sig trots allt fint och jag är stolt över hur hon fixar att leva ett bra liv med sin sjukdom.

I somras tatuerade Rebecca in ordet diabetes på insidan av sin arm och jag var rätt undrande till varför hon valde att rista in just det ordet. Så här svarade hon när jag ställde frågan:

- För att diabetesen har format mig. Jag ÄR verkligen inte min diabetes, men om jag inte hade haft min diabetes hade jag nog inte varit den jag är. Jag tänkte också in ifall jag skulle må dåligt eller hamna i en olycka och bli medvetslös av för lågt blodsocker. Då förstår människor att jag har sjukdomen och på så sätt kan jag enklare få hjälp. Budskapet syns ju tydligt på min arm. Dessutom kändes det som ett statement - jag har diabetes, men jag kan leva ett bra liv ändå. Duvan som flyger symboliserar att  jag kan flyga, trots min obotliga sjukdom. 

Det finns idag inget  botemedel till diabetes typ 1 men jag hoppas och tror att forskningen en dag ska lösa gåtan och att alla diabetiker en dag ska kunna säga: "En gång hade jag diabetes men nu är jag botad". 

upload.jpg

Om du gillar att läsa mina inlägg på bloggen och du inte redan är prenumerant - klicka HÄR så får du ett mail så fort jag skriver ett nytt inlägg.